Tankeorganisation

Jag tillbringade någon halvtimme nu efter jag hade tittat på Terry Gilliams utmärkta De Tolv Apornas Armé med att surfa runt och titta på lite olika diskussioner om religion som finns därute, där på nätet. Ja, jag inser att jag bara skrivit om religion de senaste inläggen, beror nog på att jag läser om Hedenius just nu samtidigt som jag under en ganska lång tid varit intresserad av de filosofiska implikationerna av existensen av en gud (nåja… jag ska inte vara sån… sen jag läste religionsfilofi på universitetet). Jag har såvitt jag vet aldrig känt något behov av att ha en gudstro. Kanske det är mest en uppfostringsfråga… jag kan inte komma ihåg att jag som barn någonsin åkt till en kyrka förutom till ett bröllop. Och en julotta. Men jag är konfirmerad, något som man typ gjorde där jag kom från. Jag tänkte inte mer på det, jag hade inte religiösa funderingar. Och sen gick jag ur kyrkan, och det var fullständigt smärtfritt. Det var inte för att jag var snål eller något, jag sket helt enkelt i det. Kristendom är en rätt obesvärlig vän för de flesta, man föds, lever och dör i det, men bryr sig egentligen inte så mycket. Kanske slår man irriterat av morgonandakten på P1 med ett litet mutter… för att sedan inte tänka ett slag över religion över hela dagen.

Jag har inget behov av en gud. MEN… det finns många där ute som troligen har behov av en, och vissa vill sprida sitt behov, kanske sprida det över mig (kan vara något helt oskyldigt, som att man alltid antar att det första man behöver i en krissituation är en präst). Det är också vanligt att man sammanblandar politiska beslut med kristen tro, beslut som kan påverka mig och mina vänner. Därför är det bäst att skaffa sig ett förhållningssätt till kristenheten och de andra religionerna.

Min utgångspunkt till ett förhållningssätt är att de har fel. Rent faktuellt… fel (jag måste inrikta mig på kristendomen, eftersom den är den enda jag vet något om) Bibeln är en samling sägner, och mycket av de händelser som står där är antingen påhittade eller betydligt överdrivna. Moses delade inte på röda havet(?) och Jesus utfordade inte 1000 människor med två fiskar. I princip skulle de här händelserna kunna gå att kolla, och om det inte går så gör deras likhet med tidigare sägner att man kan tveka på deras sanningshalt därför.

Men ingenting av ovanstående spelar någon roll, det viktigaste i varje religion är förstås guden. Jag kan här urkilja fyra små öar av åsikt: 1) “Det finns “någonting” “(ofta följt av “…det måste det”)… 2)”Gud finns. Han har följande tio perfekta egenskaper… för att biblen säger detta.” 3) Gud finns inte, och kan inte heler finnas (ateistisik ståndpunkt), och till sist, gudsåsikternas slackers, Agnostikerna: 4) det går inte att få kunskap existensen av en gud ( och därför är frågan meninsgslös?)

Nu, det börjar bli sent, så den eviga frågan om hu man bör ställa sig religiöst får vänta någon dag. Får skriva en del två snart!

Andra bloggar om: religion, ateism, agnosticsim, gud