Tankeorganisation

“Guds ord är döda” förkunnar professorn i företagsstyrning (?) Sven-Olof Collin i SvD Brännpunkt 24/2. Där tar han det faktum att de mest betydelsefulla texterna inom kristendomen och islam (bibeln och koranen… eh) tillkommit under en begränsad tidsperiod och sedan inte uppdaterats som intäkt för att man inte bör ta dess ord för lag… duh. Han skriver:

För en modern människa är dessa ord döda. De saknar annan innebörd än att vara en beskrivning av något som lyckligtvis har varit.

Bra. Även om det är olyckligt att det ska behövas en sådan artikel i nutiden (och att den ska ses som så kontroversiell så att den hamnar på Brännpunkt) bådar det ändå gott att den har kommit in. Tyvärr slutar han med ett mesigt:

Men detta innebär inte att böckerna borde förkastas och ska glömmas bort. De rymmer fortfarande visdomsord som vi kan nyttja i dag.

På vilka grunder ska man ta dem för visdomsord? I den mån de kan tillämpas på vår tid överhuvudtaget är väl bibelns ord inte bättre än vilken common-sense-ideologi som helst. Nej, man borde nog ta och förkasta dessa texter som annat än litteraturhistoriskt intressanta.

Andra bloggar om: Guds ord, bibeln, koranen

Hängde i Tübingen i ett par dagar nu i veckan… vilken stad. Helt sanslöst mysig, verkar det som. Bilden nedan, tagen från slottet (Hohentübingen) österut tror jag, gör den inte rättvisa. Men jag publicerar den ändå:

Vad jag egentligen ville visa var den här skylten. Muckefuck, wtf? Någon slags drink, antar jag, men namnet?

Andra bloggar om: Tübingen

Satte nästan kaffet i fel vrångstrupe när jag läste DN i morse. I en artikel (som jag inte hittade online… synd) går kristdemokraternas Tuve Skånberg tillsammans med Mahmoud Alebe, ordförande för sveriges muslimska förbund ut med följande lilla godbit: Tuve tänker föreslå att lagen om trosfrid återinförs i Sverige, en lag som togs bort 1970. Han tänker sig tydligen följande formulering:

“Det är i lag förbjudet att i ord eller handling på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”

(en länk till en motion om detta finns här). Vad i helvete…? Trosbekännelser finns redan skyddade (iofs mot “missaktning” men det är tydligen en synonym till “ringaktning”) genom lagen om hets mot folkgrupp. Trots detta uttalar Alebe följande:

“Jag menar att det inte finns någon total yttrandefrihet. Man kan inte publicera vad som helst om till exempel etniska minoriteter eller homosexuella utan rättsliga påföljder. Något sådant skydd finns inte för oss troende”

Jo, tydligen finns det det. Varför det finns det är ganska svårt att förstå. Att vara homosexuell eller kurd är inte något man väljer själv, till skillnad från ens trouppfattning. Det finns inte skydd för t.ex. åsikten att staten bör avskaffas, att det finns en måne kring jorden eller vad annat som helst som man kan bestämma sig för. Varför religiösa åsikter skulle ha speciellt skydd är bortom min fattningsförmåga. Visserligen kan man kanske jämföra ringakting mot islam med ringaktning mot muslimer som folkgrupp, minoritet i Sverige, men den jämförelsen haltar när det gäller kristendomen.

Andra bloggar om: trosfrid, kristdemokraterna, hets mot folkgrupp

Jepp, duktig var jag:

Före:

Efter:

Andra bloggar om: disk

Har, för ett par dagar sen, lagt ifrån mig den bok om Ingemar Hedenius som jag skrivit om två gånger förut på den här bloggen (här och här. Den blev färdigläst, trots att jag är mindre för biografier… och jag har nog inte lärt mig att läsa sådana på ett riktigt sätt. För, trots att den här boken var ruggigt välskriven och att personen Hedenius förvisso är mycket intressant (ja… mer som kulturperson än filosof, som det verkar) så kunde man aldrig skaka av sig känslan att Nordin behandlade Hedenius lite väl mycket med silkesvantar. Eller det kanske är fel ord… det ligger nog i en biografis natur att man måste ta parti för den man skriver om. Och när det gäller en person så mycket i olika konflikter som Hedenius var så lyser det igenom desto mer. Fast visst. Det är lätt att sympatisera med den storväxta professor Hedenius i hans kamp mot irrläror och totalideologier. Fast jag har svårt att sympatisera med den tidens, som det verkar, allt för familjära debattklimat, där alla kände alla och gick på middag med varandra. Hur en berömmande recension skrevs lika mycket för att göra en gentjänst som för att man tyckte om boken i fråga. Inte för att det inte är så nu… kanske. Vad vet jag.

Andra bloggar om: hedenius