Tankeorganisation

… tror jag det blir för Upsala GK med den här attityden (från en artikel i UNT):

En liten besvikelse är det förstås men det är bara bryta ihop och komma igen, vi har ett väldigt jämnt lag men vi saknar den där riktiga toppspelaren och vi räckte inte till, fortsätter Jonnie.

(Min kursivering). Hehe… det är felskrivningar när de är som bäst…

Andra bloggar om: golf, felskrivningar

uhhrgh… sitter och läser en artikel i Der Spiegel om hur det nya internet handlar om “die Nutzer”, användarna och deras samarbetsprojekt, och dess effekt på traditionella medieföretag, samtidigt som jag lyssnar på min grannradio (ja… neighbour radio blir väl grannradio) från Last.fm, har ett antal resedagböcker från vänner och bekanta öppna, samt några bloggar… under vilket jag funderar på vad jag ska skriva på min egen blogg. Vilket jävla offer jag är…

Andra bloggar om: web2.0

Jag läste Auster första gången för typ ett halvår sedan, då jag satte tänderna i hans “The New York Trilogy”, en samling berättelser (tre… eh) som på ytan är detektivhistorier men som under det är… tja, något annat, helt enkelt. Även om jag blev inte lite bortkollrad av dessa berättelser, så kände jag ändå att det var något speciellt med detta verk, något som rörde sig precis där jag inte kunde komma åt.

När jag istället för ett par dagar sen avslutade hans senaste bok, “The Brooklyn Follies”, var jag mest perplex. Hela boken hade varit en lång föreställning i gubbighet, inte så underligt kanske med ett berättarjag som närmar sig 60 (liksom Auster). Den var också skriven på bästa Stephen King-prosa, samma… jag vet inte, rättframhet. Men Stephen King, som nästan alltid har skrivit gubbigt, väntar man sig detta av, och man koncentrerar sig därför mer på historien. Austers bok skulle passa som en romantisk komedi, någon slags Disneyfilm med alla ingredienser: vresig gubbe får sitt liv upp-och-nervänt av gullig unge, relationer skapas och bryts osv. osv. ad nauseam.

Men fanns det något mer? Bokens avslut lämnar en bäsk eftersmak… jag kanske borde fundera mer över saken…

Andra bloggar om: böcker, litteratur, Paul Auster, The Brooklyn Follies, The New York Trilogy

… när det är 30 grader varmt ute och klockan är tio på kvällen (men! med vindkylningseffekten så känns det bara som 29,4 grader! Phew!) men att hitta den utmärka sajten Debian Unofficial gjorde fan det. Så långt har det således gått…

Andra bloggar om: debian, linux

Jag lyssnade igår, som jag ofta gör när jag diskar (utmärkt bakgrundsbabbel) på Ring P1. Jag råkade då höra en kvinna, som, då hon själv röstade på moderaterna, var upprörd för att LO gav kampanjmedel till socialdemokraterna. Då samtalsmottagaren/programledaren (jag minns inte vem det var, direkt) tog upp frågan om SAF:s (ja, jag vet att de inte heter så nu… men Svenskt Näringsliv? Shit…) bidrag till det borgerliga blocket (moderaterna? jag vet inte), så svarade kvinnan att det är ok, “för det är frivilligt”.

Men vafan, hon är väl inte tvångsansluten till facket? Det finns tre vägar att gå om man är missnöjd med att den (demokratiska) organisation man är medlem i gör något: den ena är att försöka förändra det, den andra är (om man anser att fördelarna med att vara med överväger nackdelarna med det man är missnöjd med) att acceptera sakförhållandet, den tredje är att gå ur föreningen. I ingen av de här vägarna ingår att gnälla hos Ring P1.

Andra bloggar om: politik, LO, moderaterna, socialdemokraterna, partistöd, Ring P1

Ahhrgh! Varför slutar alla argumentationer med teologer (på TV, radio eller liknande… jag diskuterar inte jättemycket med teologer själv, de verkar ofta inte vilja diskutera med naturvetare, och jag vet själv inte riktigt vad vi skulle prata OM) med teologen: “du, så här är det: antingen så accepterar du min tro eller så gör du det inte. Vi kan inte diskutera det.” Denna post är triggad av ytterligare ett avsnitt av Atheism tapes, som jag har bloggat om tidigare här. Den här gången intervjuar Jonathan Miller Denys Turner, då professor i teologi vid Cambridge. Det börjar ganska bra med den intressanta frågan om vilken fråga som är intressant:

Rather than asking why things are as they are, ask why there’s something rather than nothing,

i vilken skillnaden mellan naturvetenskap och teologi någonstans bör ligga, om jag förstod Turner rätt. Själv anser jag att frågan varför det finns någonting istället för ingenting är en fråga som visst naturvetenskapen i alla fall kan börja tackla, och väl är djupt sammanlänkat med vad man menar med “ingenting”. Och inte heller teologin sysslar med ingentinget, såtillvida gud inte kan sägas vara ingenting. Men det kan han kanske, samtidigt som han är allting, och nu ska vi inte diskutera mera utan bara acceptera. Tro. Meh.

Andra bloggar om: religion, filosofi, atheism tapes, denys turner, kosmologi

Sitter på Öresundståget på väg till Kastrup, där jag om ett par timmar ska ta ett flyg till Düsseldorf… jag har lidit av en svårartad brist på konnektivitet (vad? anslutbarhet? vad jag menar är att jag inte har kunnat koppla upp min dator till nätet) den senaste tiden och har därför inte kunnat uppdatera denna blogg. Inte för att jag kan ansluta nu heller, får försöka när jag kommer fram till Kastrup. Nåja, SJ:s internettjänst, som finns typ på X2000, är rätt dyr ändå…fast det är ännu dyrare att ansluta sig på Kastrup, om jag minns rätt. Men! De verkar i alla fall upplåta sina strömuttag gratis, vilket är mycket uppskattat (Kastrup alltså… på Öresundståget har jag inte hittat något). Föregående mening visade sig vara en sanning med modifikation; det finns visserligen strömuttag, men pinsamt få, och sittplatserna i närheten av dem var upptagna av laptopslöst folk.

Men inte ens jag själv vill läsa om mina anslutningserfarenheter på europeiska flygplatser, varför jag tänkte skriva om en bok jag nyss lade åt sidan (kan man säga så om man menar att man precis läste färdigt den? Vad jag menade var att jag precis läste färdigt den) nämligen den klassiskt dystopiska (?) allegorin (?) “Epepe”, av den ungerska författaren Ferenc Karinthy. Har länge sett den i min mammas bokhylla och tänkt läsa den, men nu, när jag var hemma över typ midsommar, fick jag äntligen chansen (mest p.g.a. en förarglig förlust av en bok som jag var mycket sugen på att läsa… får försöka få tag på den snart igen).

Huvudpersonen i Epepe, skriven 1970, hamnar utan att veta hur, i en stad som han inte vet var den ligger, vad den heter, eller (och det är detta som är huvudtemat i boken: Karinthy är språkvetare) hur man kommunicerar med varandra i staden. Trots sina stora språkkunskaper är det ingen i staden som kan förstå vad han säger, och han kan inte för sitt liv dechiffrera vad invånarna säger. Allt de säger låter bara som rotvälska i hans öron, det finns inget mönster, inga likheter med något av språken han kan, och kanske främst, ingen vilja från stadens invånare att hjälpa honom. Med stigande frustration och desperation försöker Budai att hitta en tågstation, en flygplats, en hamn, vad som helst för att komma bort från staden.

Vilken otrolig mardröm. Skriven, som det står att läsa, som en allegori över kommunikationssvårigheterna i det moderna industrisamhället undrar jag om den här boken har relevans i sig i dagens samhälle, där vi kommunicerar mer än någonsin (hmmm… man kanske inte ska skriva såna saker utan att ha belägg för det… nåja, nu är det gjort). I dag kan man kanske läsa den som inte en allegori, men som en slags modern mardröm. Det finns något av det klassiska “springa och springa, men inte komma någonstans” över den här historien. Men i stället för det fysiska våldet är det en nedbrytande, omedveten psykisk misshandel (som förstås kan bli fysisk). Jag anser själv att det är en av de värsta upplevelserna som finns, när man ses som mindre vetande för att man inte fullt ut behärskar språket. Fullständig oförståelse har jag nästan inte mött någonstans (en frisör i Warszawa undantagen, som verkligen vägrade klippa håret då jag inte kunde kommunicera exakt vad jag ville). Epepe är fundamentalt obehaglig… den känns dock lite oavslutad, som om Karinthy ville få slut på historien så snart som möjligt.

Andra bloggar om: litteratur, böcker, epepe, ferenc karinthy, flygplatser