Har Paul Auster blivit gubbe?
Jag läste Auster första gången för typ ett halvår sedan, då jag satte tänderna i hans “The New York Trilogy”, en samling berättelser (tre… eh) som på ytan är detektivhistorier men som under det är… tja, något annat, helt enkelt. Även om jag blev inte lite bortkollrad av dessa berättelser, så kände jag ändå att det var något speciellt med detta verk, något som rörde sig precis där jag inte kunde komma åt.
När jag istället för ett par dagar sen avslutade hans senaste bok, “The Brooklyn Follies”, var jag mest perplex. Hela boken hade varit en lång föreställning i gubbighet, inte så underligt kanske med ett berättarjag som närmar sig 60 (liksom Auster). Den var också skriven på bästa Stephen King-prosa, samma… jag vet inte, rättframhet. Men Stephen King, som nästan alltid har skrivit gubbigt, väntar man sig detta av, och man koncentrerar sig därför mer på historien. Austers bok skulle passa som en romantisk komedi, någon slags Disneyfilm med alla ingredienser: vresig gubbe får sitt liv upp-och-nervänt av gullig unge, relationer skapas och bryts osv. osv. ad nauseam.
Men fanns det något mer? Bokens avslut lämnar en bäsk eftersmak… jag kanske borde fundera mer över saken…
Andra bloggar om: böcker, litteratur, Paul Auster, The Brooklyn Follies, The New York Trilogy
