Upsala Nya Tidning har i sitt diskussionsforum just nu (för en gångs skull: brukar mest handla om sport och rondeller) ett ganska intressant ämne: “Hur ska Uppsala City utvecklas?” Dagens situation är patetisk: en äldre, museal stadsdel kring domkyrkan (det som var staden för… 100 år sedan?), ett otrivsamt men relativt stadsmässigt område strax öster om ån, omgivet av vägar, ghettoliknande stadsdelar och dåligt planerade industriområden. Utplacerade som öar i området ligger Universitetets s.k. campusområden. Utanför cityområdet ligger bostadsområden för samhällets olika skikt, väl separerade av “gröna kilar” eller whatever. Mellan dessa ställen tar man sig med… ehh… gröna bussar, eller, om man inte är handikappad på något sätt, cykel (ja… en resa som tar upp till en timme med det värdelösa kollektivtrafiksystemet tar man på en kvart med cykel… året runt). Studenter bor i stan, gnälliga bilförare bor utanför stan. Typ.
Jag antar att dagens Uppsala är ett resultat av en relativt snabb tillväxt under typ 60-talet/80-talet. Man bredde ut staden, enligt vissa för att ge tillgång för invånare till grönområden söder och norr om staden. Detta verkar ha resulterat i en strypande ring av låg, inte speciellt tät bostadsbebyggelse kring den klassiska innerstaden, som därmed hindrats att breda ut sig. Därför känns Uppsala, tycker jag, som en mycket mindre stad än den egentligen är. Detta ser vissa som en bra sak (de kallar det “småstadens charm”) men jag anser att det är en illusion: genom att hindra innerstadens utveckling har man effektivt också hindrat folk att ta del av det som onekligen är charmigt med delar av Uppsalas innerstad. Man har dessutom satt stopp för att lägga till ytterligare “charm”.
Under de senare åren har Uppsala, antagligen på grund av de låga räntorna på lån, upplevt något av en byggboom. Inte bara har kommunen och staten således byggt i staden, det har även poppat upp stora privata bostadsprojekt på sina ställen. Men jag anser att dessa nya områden lider av samma problem som det man byggde på 60-70-talen: de är självinneslutna innerstadsghetton som inte inbjuder till besök. Paralleller finns även i Stockholm och säkert många andra svenska städer. Där bor man. Där sover man. Inget annat. Och de är definitivt ingen fortsättning på innerstaden. Effektivt stryper man således Uppsalas innerstad ännu mer.
Men det kanske är bra så. Alla städer kanske inte behöver uppfylla det europeiska kvartersidealet. Kanske städer som Uppsala också har sin plats. Jag vet inte. Vad man borde göra är att använda den baisse som ofrånkomligt kommer på den hausse som just nu råder på byggmarknaden till att fundera över vad man verkligen vill. Om man kommer fram till en mer sammanhållen stad är vad man vill ha, är det bråttom att börja göra något åt det. Man bör införa en spårbunden kollektivtrafik som kompletterar bussarna. Man bör planera rivning och förtätning av de mer flagranta misstagen från 60-talet. Man bör i så fall ta bort innerstadens fjättrar.
Eller inte göra något. Kanske staden klarar sig bäst utan klåfingrighet. Ingen aning, jag är ingen stadsarkitekt.
Andra bloggar om: Uppsala, stadsplanering, kollektivtrafik, städer, arkitektur
