Sitter på Öresundståget på väg till Kastrup, där jag om ett par timmar ska ta ett flyg till Düsseldorf… jag har lidit av en svårartad brist på konnektivitet (vad? anslutbarhet? vad jag menar är att jag inte har kunnat koppla upp min dator till nätet) den senaste tiden och har därför inte kunnat uppdatera denna blogg. Inte för att jag kan ansluta nu heller, får försöka när jag kommer fram till Kastrup. Nåja, SJ:s internettjänst, som finns typ på X2000, är rätt dyr ändå…fast det är ännu dyrare att ansluta sig på Kastrup, om jag minns rätt. Men! De verkar i alla fall upplåta sina strömuttag gratis, vilket är mycket uppskattat (Kastrup alltså… på Öresundståget har jag inte hittat något). Föregående mening visade sig vara en sanning med modifikation; det finns visserligen strömuttag, men pinsamt få, och sittplatserna i närheten av dem var upptagna av laptopslöst folk.
Men inte ens jag själv vill läsa om mina anslutningserfarenheter på europeiska flygplatser, varför jag tänkte skriva om en bok jag nyss lade åt sidan (kan man säga så om man menar att man precis läste färdigt den? Vad jag menade var att jag precis läste färdigt den) nämligen den klassiskt dystopiska (?) allegorin (?) “Epepe”, av den ungerska författaren Ferenc Karinthy. Har länge sett den i min mammas bokhylla och tänkt läsa den, men nu, när jag var hemma över typ midsommar, fick jag äntligen chansen (mest p.g.a. en förarglig förlust av en bok som jag var mycket sugen på att läsa… får försöka få tag på den snart igen).
Huvudpersonen i Epepe, skriven 1970, hamnar utan att veta hur, i en stad som han inte vet var den ligger, vad den heter, eller (och det är detta som är huvudtemat i boken: Karinthy är språkvetare) hur man kommunicerar med varandra i staden. Trots sina stora språkkunskaper är det ingen i staden som kan förstå vad han säger, och han kan inte för sitt liv dechiffrera vad invånarna säger. Allt de säger låter bara som rotvälska i hans öron, det finns inget mönster, inga likheter med något av språken han kan, och kanske främst, ingen vilja från stadens invånare att hjälpa honom. Med stigande frustration och desperation försöker Budai att hitta en tågstation, en flygplats, en hamn, vad som helst för att komma bort från staden.
Vilken otrolig mardröm. Skriven, som det står att läsa, som en allegori över kommunikationssvårigheterna i det moderna industrisamhället undrar jag om den här boken har relevans i sig i dagens samhälle, där vi kommunicerar mer än någonsin (hmmm… man kanske inte ska skriva såna saker utan att ha belägg för det… nåja, nu är det gjort). I dag kan man kanske läsa den som inte en allegori, men som en slags modern mardröm. Det finns något av det klassiska “springa och springa, men inte komma någonstans” över den här historien. Men i stället för det fysiska våldet är det en nedbrytande, omedveten psykisk misshandel (som förstås kan bli fysisk). Jag anser själv att det är en av de värsta upplevelserna som finns, när man ses som mindre vetande för att man inte fullt ut behärskar språket. Fullständig oförståelse har jag nästan inte mött någonstans (en frisör i Warszawa undantagen, som verkligen vägrade klippa håret då jag inte kunde kommunicera exakt vad jag ville). Epepe är fundamentalt obehaglig… den känns dock lite oavslutad, som om Karinthy ville få slut på historien så snart som möjligt.
Andra bloggar om: litteratur, böcker, epepe, ferenc karinthy, flygplatser
