Tankeorganisation

July 21, 2006

Har Paul Auster blivit gubbe?

Filed under: Litteratur

Jag läste Auster första gången för typ ett halvår sedan, då jag satte tänderna i hans “The New York Trilogy”, en samling berättelser (tre… eh) som på ytan är detektivhistorier men som under det är… tja, något annat, helt enkelt. Även om jag blev inte lite bortkollrad av dessa berättelser, så kände jag ändå att det var något speciellt med detta verk, något som rörde sig precis där jag inte kunde komma åt.

När jag istället för ett par dagar sen avslutade hans senaste bok, “The Brooklyn Follies”, var jag mest perplex. Hela boken hade varit en lång föreställning i gubbighet, inte så underligt kanske med ett berättarjag som närmar sig 60 (liksom Auster). Den var också skriven på bästa Stephen King-prosa, samma… jag vet inte, rättframhet. Men Stephen King, som nästan alltid har skrivit gubbigt, väntar man sig detta av, och man koncentrerar sig därför mer på historien. Austers bok skulle passa som en romantisk komedi, någon slags Disneyfilm med alla ingredienser: vresig gubbe får sitt liv upp-och-nervänt av gullig unge, relationer skapas och bryts osv. osv. ad nauseam.

Men fanns det något mer? Bokens avslut lämnar en bäsk eftersmak… jag kanske borde fundera mer över saken…

Andra bloggar om: , , , ,

July 4, 2006

epepe…edjedje…tete?

Filed under: Litteratur

Sitter på Öresundståget på väg till Kastrup, där jag om ett par timmar ska ta ett flyg till Düsseldorf… jag har lidit av en svårartad brist på konnektivitet (vad? anslutbarhet? vad jag menar är att jag inte har kunnat koppla upp min dator till nätet) den senaste tiden och har därför inte kunnat uppdatera denna blogg. Inte för att jag kan ansluta nu heller, får försöka när jag kommer fram till Kastrup. Nåja, SJ:s internettjänst, som finns typ på X2000, är rätt dyr ändå…fast det är ännu dyrare att ansluta sig på Kastrup, om jag minns rätt. Men! De verkar i alla fall upplåta sina strömuttag gratis, vilket är mycket uppskattat (Kastrup alltså… på Öresundståget har jag inte hittat något). Föregående mening visade sig vara en sanning med modifikation; det finns visserligen strömuttag, men pinsamt få, och sittplatserna i närheten av dem var upptagna av laptopslöst folk.

Men inte ens jag själv vill läsa om mina anslutningserfarenheter på europeiska flygplatser, varför jag tänkte skriva om en bok jag nyss lade åt sidan (kan man säga så om man menar att man precis läste färdigt den? Vad jag menade var att jag precis läste färdigt den) nämligen den klassiskt dystopiska (?) allegorin (?) “Epepe”, av den ungerska författaren Ferenc Karinthy. Har länge sett den i min mammas bokhylla och tänkt läsa den, men nu, när jag var hemma över typ midsommar, fick jag äntligen chansen (mest p.g.a. en förarglig förlust av en bok som jag var mycket sugen på att läsa… får försöka få tag på den snart igen).

Huvudpersonen i Epepe, skriven 1970, hamnar utan att veta hur, i en stad som han inte vet var den ligger, vad den heter, eller (och det är detta som är huvudtemat i boken: Karinthy är språkvetare) hur man kommunicerar med varandra i staden. Trots sina stora språkkunskaper är det ingen i staden som kan förstå vad han säger, och han kan inte för sitt liv dechiffrera vad invånarna säger. Allt de säger låter bara som rotvälska i hans öron, det finns inget mönster, inga likheter med något av språken han kan, och kanske främst, ingen vilja från stadens invånare att hjälpa honom. Med stigande frustration och desperation försöker Budai att hitta en tågstation, en flygplats, en hamn, vad som helst för att komma bort från staden.

Vilken otrolig mardröm. Skriven, som det står att läsa, som en allegori över kommunikationssvårigheterna i det moderna industrisamhället undrar jag om den här boken har relevans i sig i dagens samhälle, där vi kommunicerar mer än någonsin (hmmm… man kanske inte ska skriva såna saker utan att ha belägg för det… nåja, nu är det gjort). I dag kan man kanske läsa den som inte en allegori, men som en slags modern mardröm. Det finns något av det klassiska “springa och springa, men inte komma någonstans” över den här historien. Men i stället för det fysiska våldet är det en nedbrytande, omedveten psykisk misshandel (som förstås kan bli fysisk). Jag anser själv att det är en av de värsta upplevelserna som finns, när man ses som mindre vetande för att man inte fullt ut behärskar språket. Fullständig oförståelse har jag nästan inte mött någonstans (en frisör i Warszawa undantagen, som verkligen vägrade klippa håret då jag inte kunde kommunicera exakt vad jag ville). Epepe är fundamentalt obehaglig… den känns dock lite oavslutad, som om Karinthy ville få slut på historien så snart som möjligt.

Andra bloggar om: , , , ,

June 12, 2006

Haunted lunch

Filed under: Litteratur

Så, har haft lite mer tid att läsa än vanligt de senaste veckorna (kanske främst för att sängen i mitt rum varit så till den milda grad obekväm att begreppet “sova” varit uteslutet), och plöjt igenom ett par tre böcker. Två av dessa är mys-pysromanerna “Haunted” av Chuck Palahniuk (ni vet, killen med Fight Club) och “Naked Lunch” av William S. Burroughs (filmatiserades av David Cronenberg för en del år sen, har dock inte sett den filmen). Inte bara är framsidorna relativt lika ( i alla fall typsnittsmässigt), förstasidesrecensionerna (eller vad man ska kalla de där små kommentarerna på framsidan av böcker/filmer, som ska få oss att tro att verket är kritikerrosat) slår även de an samma sträng:

Haunted: “By turns nauseating, darkly funny and brutally graphic”

Naked Lunch: “Not a novel but a booty brought back from nightmare, a coldly implacable look at the dark side of our nature”

Man kan inte låta bli….

Det roliga var att jag inte ens valde de här tillsammans, den ena fick jag rekommenderad för mig (Haunted), den andra köpte jag i Pocket Shop när jag hade bråttom ombord på ett tåg för någon månad sen. Båda de här böckerna har rykte om sig att vara ganska explicita, Naked Lunch rent av pornografisk till vissa delar. Men medan Palahniuk kallt och detaljrikt beskriver en fullkomligt bisarr situation (ett antal människor instängda i en gammal teater, som tävlar i att plåga sig själva… i stort sett) beskriver Burroughs en (alldeles för) normal situation på ett fullkomligt förvridet vis: heroinisters liv och rus. Tror jag. För jag fick inte alls grepp om Naked Lunch.

Även om Haunted är skriven för att skrämma, en modern skräckhistoria, slasherfilmer översatta till dagens verklighet, är nog ändå Naked Lunch mer skrämmande och frånstötande. Det finns ingen historia i Naked Lunch, ingen kronologi, knappt några rollfigurer, den är hoplappad, duplicerad till vissa delar och inkomplett till vissa delar. Men språket flyter, det väcker något hos en, och ofta är det äckel. Sperma, blod, pederasti och död. Och knark. Mycket knark.

Men det är klart, även Haunted är drypande av blod och kuslig att läsa. Särskilt inledningsnovellen (romanen består av 23 noveller med en ramberättelse) “Guts” är något av det gräsligaste som typsatts. Tycker jag. Och jag beundrar romanen för att det känns som den bryter ny mark… jag har i alla fall inte läst något liknande.

Andra bloggar om: , , , ,

February 25, 2006

Döda ord

“Guds ord är döda” förkunnar professorn i företagsstyrning (?) Sven-Olof Collin i SvD Brännpunkt 24/2. Där tar han det faktum att de mest betydelsefulla texterna inom kristendomen och islam (bibeln och koranen… eh) tillkommit under en begränsad tidsperiod och sedan inte uppdaterats som intäkt för att man inte bör ta dess ord för lag… duh. Han skriver:

För en modern människa är dessa ord döda. De saknar annan innebörd än att vara en beskrivning av något som lyckligtvis har varit.
Bra. Även om det är olyckligt att det ska behövas en sådan artikel i nutiden (och att den ska ses som så kontroversiell så att den hamnar på Brännpunkt) bådar det ändå gott att den har kommit in. Tyvärr slutar han med ett mesigt:
Men detta innebär inte att böckerna borde förkastas och ska glömmas bort. De rymmer fortfarande visdomsord som vi kan nyttja i dag.
På vilka grunder ska man ta dem för visdomsord? I den mån de kan tillämpas på vår tid överhuvudtaget är väl bibelns ord inte bättre än vilken common-sense-ideologi som helst. Nej, man borde nog ta och förkasta dessa texter som annat än litteraturhistoriskt intressanta.

Andra bloggar om: , ,

February 6, 2006

Hedenius III: ett liv?

Filed under: Litteratur

Har, för ett par dagar sen, lagt ifrån mig den bok om Ingemar Hedenius som jag skrivit om två gånger förut på den här bloggen (här och här. Den blev färdigläst, trots att jag är mindre för biografier… och jag har nog inte lärt mig att läsa sådana på ett riktigt sätt. För, trots att den här boken var ruggigt välskriven och att personen Hedenius förvisso är mycket intressant (ja… mer som kulturperson än filosof, som det verkar) så kunde man aldrig skaka av sig känslan att Nordin behandlade Hedenius lite väl mycket med silkesvantar. Eller det kanske är fel ord… det ligger nog i en biografis natur att man måste ta parti för den man skriver om. Och när det gäller en person så mycket i olika konflikter som Hedenius var så lyser det igenom desto mer. Fast visst. Det är lätt att sympatisera med den storväxta professor Hedenius i hans kamp mot irrläror och totalideologier. Fast jag har svårt att sympatisera med den tidens, som det verkar, allt för familjära debattklimat, där alla kände alla och gick på middag med varandra. Hur en berömmande recension skrevs lika mycket för att göra en gentjänst som för att man tyckte om boken i fråga. Inte för att det inte är så nu… kanske. Vad vet jag.

Andra bloggar om:

January 4, 2006

Hedenius II: ateist eller ateolog?

Ingemar Hedenius har gjort sig känd som den stora svenska kritikern av kristendomen, främst genom sin essä (eg. tre essäer) “Tro och Vetande” från 1949 (har inte läst den än. Men den ligger bredvid mig på nattduksbordet). Men en tanke slår mig när jag läser kapitlet om denna essä i Nordins biografi över Hedenius: är det kristendomen i sig som Hedenius är ute efter eller är det bara de som tanklöst har anammat dem? I brev till Johannes Edfeldt skriver Hedenius tydligen

“[..]Jag har läst en del teologi i höst; bl.a. haft seminarieövningar över en modern svensk teologi (den s.k. lundadito). Borde man inte slå ihop sig några stycken och ansätta dessa lymlar?” - Nordin s. 136.

Här verkar det ju onekligen som om det är personerna inom teologin han vill sätta åt, som han troligen skulle anse är ohederliga i sitt försvar för kristendomen på ett intellektuellt plan. Å andra sidan skriver han i ett brev till Knut Jaensson (angående Nietzsche och Hjalmar Söderberg och hur kristendomen påverkar vissa konstnärer och intellektuella):

“Den förres ord att kristendomen är mänsklighetens enastående, odödliga skamfläck har egentligen bara det felet att det är en något hysterisk formulering. Låt oss nöja oss med den enkla sanningen att kristendomen och det därifrån oskiljaktiga kristendomsskojeriet är en olycka för vår kultur.”Nordin, s. 100

Även om det här också ligger en kritik mot allt som ligger kring kristendomen (”kristendomsskojeriet”), så finns det ju även en kritik mot själva kristendomen. Och Tro och Vetande ska ju vara en, om inte särskilt originell så i alla fall intensiv kritik mot kristendomen i sig. Men kan det helt enkelt vara så att Hedenius kritik MÅSTE ses i sammanhang av hans kritik mot marxism och existentialism, att de svenska teologerna helt enkelt fanns lättillgängliga och tacksamma att kritisera av Hedenius? De hade otur helt enkelt. Fel plats vid fel tidpunkt. I så fall är det ju inte riktigt korrekt, det som skojades om honom i Uppsala på den tiden: “det finns ingen Gud och Hedenius är hans profet”. Nåja, det här ska bli intressant. Ser fram emot att läsa Tro och Vetande, särskilt.

Andra bloggar om: , , ,

December 30, 2005

Hedenius I: Två bilder av Uppsala

Håller på att läsa Svante Nordins biografi över Ingemar Hedenius, Ingemar Hedenius - en filosof och hans tid… har inte kommit överdrivet långt än, kommer säkert att skriva mer om det här senare. Slogs bara av de två diametralt olika upplevelser av Uppsala som Ingemar Hedenius och hans studiekamrat Anders Wedberg stod för. Hedenius såg ankomsten till det akademiska Uppsala som en befrielse från den trånga borgliga tillvaron i Stockholm:

“Så blev jag då befriad och kom till Uppsala, utan andra meriter än ett slätstruket studentbetyg och löfte om underhåll”
Nordin, s. 39
Från Wedberg får man en betydligt svartare bild (visserligen efter att ha slagits med de eviga fejderna inom 30-talets Uppsalafilosofi i 4 år…):

“Själv har jag aldrig varit så olycklig som jag var i Uppsala 1931-35 […] 30-talets Uppsala - det är en djup svart brunn, som man klättrat upp ur, men lite av iskylan sitter alltid kvar i fötterna”
Nordin, s. 68

Ooo… sug på den formuleringen. “djup svart brunn…” Två bilder av ett studentliv… på 30-talet, under speciella omständigheter, men ändå precis som jag har uppfattat studentlivet nu. Vissa ser det som den bästa tiden i sitt liv, andra får bestående men. Ehhh… jag antar att det egentligen gäller för alla avgränsade tidsperioder i ens liv… troligen är inte studentperioden speciell på det viset.

Andra bloggar om: , ,

Get free blog up and running in minutes with Blogsome | Theme designs available here