Tankeorganisation

Alltså, jag är den första att erkänna att jag gillar enkla, principstyrda saker, vilka de än vara månde. Jag ogillar undantag. Ge mig EN regel som man kan använda för ALLT. Sverige är ett demokratiskt samhälle. Därför ska man inte ha ett kungahus. Vi har föreningsfrihet i Sverige, därför ska det inte vara obligatoriskt att vara med i en studentkår. A ska följa av B som ger C och så vidare. Gott så.

Men studentkårsdebatten de senaste veckorna, som troligen kommer leda till att göra att kårobligatoriet avskaffas, blandat med den livliga debatten kring fackens rätt att ta till stridsåtgärder som omgärdar en viss göteborgsk restaurangägares synnerligen obstinata och ideologiskt renläriga motstånd mot kollektivavtal, har fått mig att fundera över vad kårens roll i framtiden kan vara.

Det allra största problemet (om man vill se det som ett problem) bör vara att en kår som inte är obligatorisk inte kan ses som en representant för samtliga studenter vid ett lärosäte/program/institution eller liknande, utan bara för sina medlemmar. Jag antar att man fortfarande vill se studentkårerna som en instans i beslut om de studerandes situation. Vilken vikt ska man lägga vid ett remissvar från en studentkår i framtiden? Från universitetsstyrelsernas sida är ett rimligt svar “ingen alls”. Det kan synas som ett mindre problem att medlemskapstalet går från 100% till… jag vet inte, 80%?, men det innebär att kårens legitimitet går fullständigt förlorad. Det blir en intresseorganisation bland andra.

En annan sak som studentkårer i framtiden inte bör hålla på med är studiebevakning. Detta är (eller bör vara) en av de huvudåtaganden som studentkårerna har idag. Men, som högre studier ser ut idag har inte varje student en egen tutor, utan man går i utbildningsprogram eller i alla fall kurser som består av ett flertal studenter. En förändring (till det bättre) i denna utbildning är därför en kollektiv förbättring för samtliga studenter på programmet, d.v.s även de studenter som står utanför kåren! För att överleva och skaffa nya medlemmar bör kåren därför inte syssla med saker som kommer även icke-medlemmar till nytta.

Vad kan/kommer då kåren syssla med? Ett antal saker kan vara t.ex. rättshjälp till sina medlemmar, bostadhjälp till sina medlemmar, och interna fester för sina medlemmar. Men det är det enda. Att besluta om hur utbildningen ska se ut blir något som universiteten får ta hand om själva, utan hjälp av sina studenter.

Det kanske är bra, jag vet inte. Vad jag dock hoppas på är att vår nya, principfasta regering tycker att demokrati till fullo är lika viktigt som föreningsfrihet, och hoppas att kungahuset åker i papperskorgen samtidigt som kårobligatoriet. Meh.

Andra bloggar om: kårobligatoriet, kungahuset, regeringen

Intressant debattarktikel i dagens UNT: Lennart Philipson, professor emeritus vid KI, levererar en bredsida mot de teologiska fakulteterna vid de statliga universiteten. Något som man kanske inte sett sen Hedenius (Hedenii?) tid? Philipson går ut hårt:

“[…]Kristna, muslimer och judar har under 2 000 år hämmat utvecklingen och begått oförrätter i Guds, Allahs och Jahves namn. Politikerna i Sverige och många andra länder har likväl länge tillåtit religiösa friskolor, gudstjänster i TV och kanske mest flagrant teologiska fakulteter vid våra universitet.”

Han går också till attack mot prästernas kanske största roll i nutiden, den som “själasörjare” (intressant artikel av Torbjörn Tännsjö om det här), och slår fast att universitetsutbildning i det ämnet bör ligga hos psykologin och neurovetenskapen, ty:

“Själen är endast ett religiöst begrepp och det finns inga vetenskapliga hållpunkter på att den över huvud taget existerar som en separat enhet.”

Tack, Lennart Philipson! Även om jag ser religiösa friskolor och gudstjänster i TV som kanske större hot mot människors mentala hälsa än den relativt oförargliga, teoretiska religiösa utbildning som sker vid landets universitet (själva PRÄSTUTBILDNINGEN sker vad jag förstår på privata institut efter genomgången teologisk grundutbildning…eller?) så ser jag ändå det som viktigt att dra i varje tråd. Kyrkan är helt enkelt skild från staten, det är dags att inse det nu.

Andra bloggar om: religion, prästutbildning, teologi, kyrkan

… Sverigedemokraterna tar plats i Uppsala kommunfullmäktige. Fan.

Andra bloggar om: politik, sverigedemokraterna, uppsala

Upsala Nya Tidning har i sitt diskussionsforum just nu (för en gångs skull: brukar mest handla om sport och rondeller) ett ganska intressant ämne: “Hur ska Uppsala City utvecklas?” Dagens situation är patetisk: en äldre, museal stadsdel kring domkyrkan (det som var staden för… 100 år sedan?), ett otrivsamt men relativt stadsmässigt område strax öster om ån, omgivet av vägar, ghettoliknande stadsdelar och dåligt planerade industriområden. Utplacerade som öar i området ligger Universitetets s.k. campusområden. Utanför cityområdet ligger bostadsområden för samhällets olika skikt, väl separerade av “gröna kilar” eller whatever. Mellan dessa ställen tar man sig med… ehh… gröna bussar, eller, om man inte är handikappad på något sätt, cykel (ja… en resa som tar upp till en timme med det värdelösa kollektivtrafiksystemet tar man på en kvart med cykel… året runt). Studenter bor i stan, gnälliga bilförare bor utanför stan. Typ.

Jag antar att dagens Uppsala är ett resultat av en relativt snabb tillväxt under typ 60-talet/80-talet. Man bredde ut staden, enligt vissa för att ge tillgång för invånare till grönområden söder och norr om staden. Detta verkar ha resulterat i en strypande ring av låg, inte speciellt tät bostadsbebyggelse kring den klassiska innerstaden, som därmed hindrats att breda ut sig. Därför känns Uppsala, tycker jag, som en mycket mindre stad än den egentligen är. Detta ser vissa som en bra sak (de kallar det “småstadens charm”) men jag anser att det är en illusion: genom att hindra innerstadens utveckling har man effektivt också hindrat folk att ta del av det som onekligen är charmigt med delar av Uppsalas innerstad. Man har dessutom satt stopp för att lägga till ytterligare “charm”.

Under de senare åren har Uppsala, antagligen på grund av de låga räntorna på lån, upplevt något av en byggboom. Inte bara har kommunen och staten således byggt i staden, det har även poppat upp stora privata bostadsprojekt på sina ställen. Men jag anser att dessa nya områden lider av samma problem som det man byggde på 60-70-talen: de är självinneslutna innerstadsghetton som inte inbjuder till besök. Paralleller finns även i Stockholm och säkert många andra svenska städer. Där bor man. Där sover man. Inget annat. Och de är definitivt ingen fortsättning på innerstaden. Effektivt stryper man således Uppsalas innerstad ännu mer.

Men det kanske är bra så. Alla städer kanske inte behöver uppfylla det europeiska kvartersidealet. Kanske städer som Uppsala också har sin plats. Jag vet inte. Vad man borde göra är att använda den baisse som ofrånkomligt kommer på den hausse som just nu råder på byggmarknaden till att fundera över vad man verkligen vill. Om man kommer fram till en mer sammanhållen stad är vad man vill ha, är det bråttom att börja göra något åt det. Man bör införa en spårbunden kollektivtrafik som kompletterar bussarna. Man bör planera rivning och förtätning av de mer flagranta misstagen från 60-talet. Man bör i så fall ta bort innerstadens fjättrar.

Eller inte göra något. Kanske staden klarar sig bäst utan klåfingrighet. Ingen aning, jag är ingen stadsarkitekt.

Andra bloggar om: Uppsala, stadsplanering, kollektivtrafik, städer, arkitektur

Åkte flyg från Warszawa till Köln igår, och fick därmed ta del av det paranoida “alla är potentiella terrorister”-tänket som genomsyrar luftfarten dessa dagar. Då man inte fick ta med sig handbagage, fick jag det tveksamma nöjet att checka in min laptop (kärleksfullt inlindad i mina kläder i mitten av väskan… litar inte helt på att bagagehanterarna är varsamma…) och alla mina böcker. Som tur var kunde man köpa nya direkt efter säkerhetskontrollen… så praktiskt. Undrar hur mycket mer de kan kolla varuleveranserna till dessa affärer än de kollar passagerarnas väskor. Nåja. Undrar dessutom hur länge det tar innan man bara får åka flygplan i speciella overaller man får vid incheckningen… eller naken. Och med varsamt genomletade kroppshåligheter. Eller hur länge man fortfarande kommer att välja flyg över tåg…

Kanske det hade varit schysst om man skaffade sig ett “I’m Not A Terrorist“-kort, för att slippa all förnedring på flygplatser i framtiden…

Andra bloggar om: terrorism, flygplatser, säkerhetskontroller

Jag lyssnade igår, som jag ofta gör när jag diskar (utmärkt bakgrundsbabbel) på Ring P1. Jag råkade då höra en kvinna, som, då hon själv röstade på moderaterna, var upprörd för att LO gav kampanjmedel till socialdemokraterna. Då samtalsmottagaren/programledaren (jag minns inte vem det var, direkt) tog upp frågan om SAF:s (ja, jag vet att de inte heter så nu… men Svenskt Näringsliv? Shit…) bidrag till det borgerliga blocket (moderaterna? jag vet inte), så svarade kvinnan att det är ok, “för det är frivilligt”.

Men vafan, hon är väl inte tvångsansluten till facket? Det finns tre vägar att gå om man är missnöjd med att den (demokratiska) organisation man är medlem i gör något: den ena är att försöka förändra det, den andra är (om man anser att fördelarna med att vara med överväger nackdelarna med det man är missnöjd med) att acceptera sakförhållandet, den tredje är att gå ur föreningen. I ingen av de här vägarna ingår att gnälla hos Ring P1.

Andra bloggar om: politik, LO, moderaterna, socialdemokraterna, partistöd, Ring P1

Heh… SvD har fått till en rätt schysst rubrik på en ointressant artikel:

Gud… stackars sossar långt från verkligheten som blir våldtagna av EU-individer på Viagra…

Andra bloggar om: SvD, politik

Till svar på en relativt harmlös debattartikel i DN skriven av professor Leif Lewin vid Uppsala Universitet, handlande om att möjligen låta professorer jobba kvar efter pension om de ville, skrev Bo Rothstein en riktig dräpa i ett efterföljande nummer. Frågan i sig är om inte ointressant, så i alla fall inte av ett sådant kontroversiellt slag så att en liknande artikel är påkallad. Rothstein inleder med den smått fantastiska harangen

Min kollega Leif Lewin vid Uppsala universitet (ni vet, det där malliga lärosätet i Sydnorrland där barns fria fantasier görs till vetenskapliga sanningar) lamenterar på DN Debatt 27/3 över att vi i Sverige pensionerar äldre forskare.

Rothsteins motförslag är i stället att ge alla (manliga) professorer över femtio chans att förtidspensionera sig. Utan att ta ställning i sakfrågan (jag tycker i själva verket att Rothsteins idé inte är helt dålig, även om han i så fall påtvingar yngre forskare mer administrativt ansvar än de har om de äldre forskarna skulle ta hand om ledningen) så har jag något emot hans sätt att skriva debattartiklar. Det verkar onekligen som om han har något personligt emot just Uppsala Universitet (inget ont i det, han kanske har dåliga erfarenheter från sin tidigare anställning där), som han tar varje chans i världen att hoppa på. Och han gör sina påhopp på en överraskande låg nivå, som följande exempel ur UNT (angående Eva Lundgren-affären, som han var MYCKET engagerad i):

“Men vad gör “Fusksala universitet” om någon av dess forskare i media hävdar sig ha belägg för att Auschwitz aldrig existerat. Låtsas som det regnar?”

“Fusksala universitet”? Visserligen verkar Lundgrenfrågan ha hanterats på ett ytterst dåligt sätt av UU, men ändå… lägg ner Bo Rothstein. Eller lägg i alla fall ner hans barnsliga debattstil.

Andra bloggar om: Bo Rothstein, Uppsala Universitet, politik

Shit, tiden går… och det här hann bli aktuellt och inaktuellt innan jag hann kommentera det. Men i alla fall… Alf Svensson och hans bleke (bokstavligt talat?) efterträdare Göran Hägglund ondgjorde sig på gårdagens DN Debatt över att Affe inte fick bli “ambassadör” för det s.k. Postkodlotteriet. Orsaken var att Alf Svensson uttalat sig mot välsignelse av homosexuella par i Svenska Kyrkan. Göran och Alf blev förstås rasande, de kallar det en “politiska korrekthetens bannbulla” och säger giftdrypande om Postkodlotteriet och dess styrelseordförande Ingela Thalén:

“Det är inte många i dag levande på detta jordklot som faller inom ramen, om “Postkodlotteriets” och Ingela Thaléns syn ska gälla. Enligt Ingela Thaléns synsätt skulle inte ens den framlidna Moder Theresa kunnat vara ambassadör för Postkodlotteriet!”

Oj… för Moder Teresa är ju ett helgon i Katolska Kyrkan, hennes åsikter måste ju alla tycka är bra… Men vad tusan. Det är väl ingen mänsklig rättighet att få den gratis pr som ett “ambassadörsskap” för ett lotteri skulle innebära. Om man antar att det inte bara är ett billigt politiskt trick av Ingela Thalén så tycker jag att Postkodlotteriet har gjort en helt rätt bedömning i den här frågan. Alf Svensson har gjort ett kontroversiellt ställningstagande i en fråga och måste dra konsekvenserna av detta. Vad man säger betyder faktiskt något, och att Postkodlotteriet inte vill bli förknippade med en viss åsikt är förståeligt. Det är ingen “bannbulla”, det har ingenting med yttrandfrihet att göra. Yttrandefrihet utan ansvar är inte mycket värt.

Andra bloggar om: politik, kristdemokraterna, homoäktenskap, postkodlotteriet

Satte nästan kaffet i fel vrångstrupe när jag läste DN i morse. I en artikel (som jag inte hittade online… synd) går kristdemokraternas Tuve Skånberg tillsammans med Mahmoud Alebe, ordförande för sveriges muslimska förbund ut med följande lilla godbit: Tuve tänker föreslå att lagen om trosfrid återinförs i Sverige, en lag som togs bort 1970. Han tänker sig tydligen följande formulering:

“Det är i lag förbjudet att i ord eller handling på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”

(en länk till en motion om detta finns här). Vad i helvete…? Trosbekännelser finns redan skyddade (iofs mot “missaktning” men det är tydligen en synonym till “ringaktning”) genom lagen om hets mot folkgrupp. Trots detta uttalar Alebe följande:

“Jag menar att det inte finns någon total yttrandefrihet. Man kan inte publicera vad som helst om till exempel etniska minoriteter eller homosexuella utan rättsliga påföljder. Något sådant skydd finns inte för oss troende”

Jo, tydligen finns det det. Varför det finns det är ganska svårt att förstå. Att vara homosexuell eller kurd är inte något man väljer själv, till skillnad från ens trouppfattning. Det finns inte skydd för t.ex. åsikten att staten bör avskaffas, att det finns en måne kring jorden eller vad annat som helst som man kan bestämma sig för. Varför religiösa åsikter skulle ha speciellt skydd är bortom min fattningsförmåga. Visserligen kan man kanske jämföra ringakting mot islam med ringaktning mot muslimer som folkgrupp, minoritet i Sverige, men den jämförelsen haltar när det gäller kristendomen.

Andra bloggar om: trosfrid, kristdemokraterna, hets mot folkgrupp