Tankeorganisation

Ja! När man är berusad bör man verkligen inte blogga. Men jag måste klippa in en liten snutt från en artikel jag läser just nu:

Speaking to the American Humanist Association, Dawkins once said, “I think a case can be made that faith is one of the world’s great evils, comparable to the smallpox virus but harder to eradicate.”

Dawkins, alltså. Vilken cool kille (inte… egentligen. Motsatsen till cool kanske, men måste man ta allt bokstavligt? Häftig kille, då.)

Andra bloggar om: dawkins, ateism, religion, fylla

Cancerforskaren och allmänna kulturpersonligheten Georg Klein samtalade idag med Christer Sturmark, ordförande i Humanisterna och serieentreprenör. Arrangörerna var Humanisterna Uppsala, platsen en fullsatt hörsal 2 i Ekonomikum och temat var “Varför tror folk på konstiga saker?”. Otroligt intressant. Klein är spränglärd, och lyckas faktiskt citera på Bach på tyska, Laplace på franska och en dansk sonettkrans utan att det låter pretentiöst. Kvintessensen av en europeisk intellektuell. Sturmark lyckades bara hjälpligt styra samtalet dock, behållningen var förstås Klein. Men det var nog ett medvetet val av Sturmark att hålla sig lite i bakgrunden.

Varför trodde folk på konstiga saker då? Enligt Klein kort och gott för att de behöver det. Ett behov, nedärvt sådant, att känna sig behövd, att känna någon slags yttre mening med sitt liv. Men någon sådan mening finns inte, och man måste lära sig att klara sig utan den… att skapa en mening utifrån sig själv. Eller utifrån sin omgivning. Klein säger på frågan vad meningen med hans liv är: “ingenting alls”. Bra svar. Inte med mitt och ditt heller.

Andra bloggar om: humanisterna, religion, georg klein, christer sturmark

Intressant debattarktikel i dagens UNT: Lennart Philipson, professor emeritus vid KI, levererar en bredsida mot de teologiska fakulteterna vid de statliga universiteten. Något som man kanske inte sett sen Hedenius (Hedenii?) tid? Philipson går ut hårt:

“[…]Kristna, muslimer och judar har under 2 000 år hämmat utvecklingen och begått oförrätter i Guds, Allahs och Jahves namn. Politikerna i Sverige och många andra länder har likväl länge tillåtit religiösa friskolor, gudstjänster i TV och kanske mest flagrant teologiska fakulteter vid våra universitet.”

Han går också till attack mot prästernas kanske största roll i nutiden, den som “själasörjare” (intressant artikel av Torbjörn Tännsjö om det här), och slår fast att universitetsutbildning i det ämnet bör ligga hos psykologin och neurovetenskapen, ty:

“Själen är endast ett religiöst begrepp och det finns inga vetenskapliga hållpunkter på att den över huvud taget existerar som en separat enhet.”

Tack, Lennart Philipson! Även om jag ser religiösa friskolor och gudstjänster i TV som kanske större hot mot människors mentala hälsa än den relativt oförargliga, teoretiska religiösa utbildning som sker vid landets universitet (själva PRÄSTUTBILDNINGEN sker vad jag förstår på privata institut efter genomgången teologisk grundutbildning…eller?) så ser jag ändå det som viktigt att dra i varje tråd. Kyrkan är helt enkelt skild från staten, det är dags att inse det nu.

Andra bloggar om: religion, prästutbildning, teologi, kyrkan

Ahhrgh! Varför slutar alla argumentationer med teologer (på TV, radio eller liknande… jag diskuterar inte jättemycket med teologer själv, de verkar ofta inte vilja diskutera med naturvetare, och jag vet själv inte riktigt vad vi skulle prata OM) med teologen: “du, så här är det: antingen så accepterar du min tro eller så gör du det inte. Vi kan inte diskutera det.” Denna post är triggad av ytterligare ett avsnitt av Atheism tapes, som jag har bloggat om tidigare här. Den här gången intervjuar Jonathan Miller Denys Turner, då professor i teologi vid Cambridge. Det börjar ganska bra med den intressanta frågan om vilken fråga som är intressant:

Rather than asking why things are as they are, ask why there’s something rather than nothing,

i vilken skillnaden mellan naturvetenskap och teologi någonstans bör ligga, om jag förstod Turner rätt. Själv anser jag att frågan varför det finns någonting istället för ingenting är en fråga som visst naturvetenskapen i alla fall kan börja tackla, och väl är djupt sammanlänkat med vad man menar med “ingenting”. Och inte heller teologin sysslar med ingentinget, såtillvida gud inte kan sägas vara ingenting. Men det kan han kanske, samtidigt som han är allting, och nu ska vi inte diskutera mera utan bara acceptera. Tro. Meh.

Andra bloggar om: religion, filosofi, atheism tapes, denys turner, kosmologi

Det är just nu ogudaktigt (hehe) tidigt på morgonen, kunde inte somna om, så jag bestämde mig för att slänga ytterligare ett öga på den del av “Atheism tapes” (en BBC-serie från 2004 där Jonathan Miller intervjuar vetenskapsmän, filosofer… författare… och så, om ateism… torrent här) där Richard Dawkins är med (har bloggat om program med honom tidigare). Det är jag glad att jag gjorde. Förutom en hel del schysst lärd engelska (mycket “as it were” och “issue” uttalat på det där korrekta sättet med s istället för sh… ordet “deleterious” använd i en mening utan att det låter krystat) blev jag igen slagen av hur häftig Dawkins är. Han är helt skoningslös.

En av de främsta orsakerna till att det fortfarande är viktigt att hävda en ateistisk ståndpunkt, enligt Dawkins, är att gudstro är en vetenskaplig utsaga. Att en utomnaturlig skapare existerar är något som är antingen rätt eller fel, det är en hypotes. Det är två diametralt olika universa man pratar om när man skiljer på ett universum med en skapare och en utan. Därför spelar gudstron en roll, vilket gör att den ateistiska ståndpunkten också har en viktig roll att spela.

Dawkins är ju evolutionsbiolog från början (även om han nu är professor i “Public Understanding of Science”) och har skrivit den utmärkt läsbara boken “The Selfish Gene”. Som biolog måste det kännas ytterst pressande med Intelligent Design-”debatten”… liksom, här finns det en teori med utmärkt förklaringskraft, enkel, rationell och lätt att förstå (teorin om naturligt urval), och sen kommer folk och vill bara inte. Man kan bli matt för mindre, men Dawkins är inte matt, han är upprörd, rasande.

Det finns de som hävdar att Dawkins för fram Darwinismen så hårt att han SJÄLV, i någon mån, kan sägas vara religiös. Jag håller inte med. Visserligen säger Dawkins i intervjun att han har “faith” till Darwinismen, just för dess starka förklaringskraft. Men Dawkins är vetenskapsman. Han poängterar, att om en alternativ teori förs fram som är ännu mer vettig än den rådande, så visst, ta den istället. Villkoren för att överge eller utveckla tron är klart definierade. Det är ingen religion.

Andra bloggar om: Richard Dawkins, ateism, gudstro, religion, Intelligent Design

Vid gårdagens blöta sammankomst diskuterade jag och en vän mycket animerat om existensen av moraliska värden. Detta diskuterar man bara när man har druckit för mycket. I alla fall, min vän hade förstås, som vanligt, rätt i sin argumentation. Hans ståndpunkt var att det inte existerade några objektiva moraliska värden. Man kan agera som om det fanns det, men man kan lika gärna inte göra det. Det spelar ingen roll.

Min ståndpunkt var att det visserligen inte kan finnas några objektiva moraliska värden, men vi bör agera som om det fanns det. Detta är förstås ett logiskt felslut, någon slags cirkelresonemang. Om det inte finns några objektiva moraliska värden, så kan man inte heller anse att man BÖR agera på det ena eller andra sättet. Vad man däremot KAN argumentera utifrån är att vi de facto agerar som om det finns moraliska värden. De flesta, om inte alla, skulle säga att det faktiskt är fel att till exempel tortera ett oskyldigt barn. Vi fördömer handlingar som vi anser är fel, och belönar handlingar som vi anser vara goda. Detta innebär att det är en relativt bra modell att säga att dessa moraliska värden existerar. Allt pekar på att de gör det. Med en naturvetenskaplig terminologi kan man kanske säga att utfallen från de experiment vi utför, där experimenten är “hur folk agerar”, pekar på att modellen med moraliska värden fungerar, den säger något om hur vi fungerar, och den kan förutsäga hur vi agerar i vissa situationer. Detta ska INTE sammanblandas med att säga att “det är rätt som folk anser är rätt”, men säger förstås inte heller emot en sådan moralisk hållning.

Detta är en mycket svår frågeställning, och jag kommer säkert att ha anledning att återkomma till den.

Andra bloggar om: filosofi, moral, fyllesnack

Jag har tidigare (här och här) skrivit om behovet som jag anser finnas av att ta någon slags ställning till religion, gudstro, kanske religiösa utsagor i allmänhet. Min åsikt är att eftersom religion och det religion får folk att göra påverkar en, är det i alla fall användbart, om kanske inte strikt nödvändigt, att positionera sig gentemot de olika religiösa yttringar som finns.

I en essä i Tro och Vetande från 1949, kallad “De religiöst oskyldiga”, berör Ingemar Hedenius denna “problematik”. De religiöst oskyldiga här är just de som inte tagit någon ställning i religiösa frågor och inte heller finner någon orsak att göra detta. De är nöjda med att inte ens grubbla över de här sakerna. Hedenius uttrycker i denna essä en sorts “beundran” för dessa oskyldiga: de har nämligen löst en av religionens grundproblem; det begär efter en bättre värld, eller ett mål och mening med livet, som enligt Hedenius kännetecknar de som “förlorat sin religiösa oskuld”, detta finns inte hos de religiöst oskyldiga. De kan “i handling försöka göra det bästa av [den tillvaro, som vi lever i]”, istället för att längta efter en helt annan verklighet. En verklighet som inte går ihop med en tänkande människas rationella ställningstaganden.

Jag vet inte… jag tror inte riktigt att jag förstått hans mening med religiös skuld/oskuld. Jag ser inget alls problem i att leva och handla i den värld vi är och samtidigt ha grubblerier om religiösa frågor. Men det är klart, för att göra detta måste man förstås placera sig utanför det som är religiös tro, och då är man kanske oskyldig trots allt. Man bestämmer sig för att religiösa utsagor inte kan ha något att göra med naturen i sig, utan snarare är uttryck för mänsklig psykologi, tradition och kultur. Men jag tror det är här jag tappar Hedenius: är inte detta ett ställningstagande som gör att man förlorar sin oskuld? I så fall, vad är problemet? Ahhrgh!

Andra bloggar om: Ingemar Hedenius, religion, gudstro, filosofi

Heh… kanske är dags att fortsätta lite på den otroligt slarvigt skrivna texten på det här ämnet som jag klämde ur mig förra gången. Lite triggad av artikeln “Humanism bortom ateism” av Fredrik Bendz (mannen bakom ateism.se) i Tidningen Humanisten nr. 4 2005. Även om temat i den artikeln är något annorlunda, d.v.s om Humanismen (genomgående med versalt H i artikeln… kanske lite skumt) är en ateism, har det ändå lite bäring på frågan på huruvida man bör vara agnostiker eller inte. För medan den lexikala definitionen av agnostiker kan vara t.ex.

“…åsikten att vi inte vet om Gud finns eller ej; eller, mera allmänt, skepsis inför möjligheten att få svar på ‘de eviga frågorna’” - (från Nationalencyklopedin)

så hävdar Bendz i sin artikel att man samtidigt kan vara gudstroende och agnostiker, och att det är detta som skiljer agnosticism från så kallad “svag ateism”, definierad genom sin avsaknad av gudstro. Denna indelning i svag och stark ateism, där den starka ateismen är en tro på att gudar inte finns, får mig att misstänka att det de flesta som säger sig vara agnostiker i själva verket är svaga ateister. Detta för att en total agnosticism i den mening som NE vill sälja i själva verket är ett väldigt starkt påstående. Det finns visserligen mycket få som skulle säga att vi vet att det existerar eller inte existerar en gud, men att gå därifrån till att påstå att det är principiellt omöjligt att få reda på det är ganska långt. Kanske.

Det finns förstås också möjligheten att säga att “jag vet inte om det finns en gud eller inte, och det spelar heller ingen roll för mig. Frågan intresserar mig inte”. Detta är en rimlig ståndpunkt. Man har förstås ingen skyldighet att förhålla sig till något om det inte påverkar ens liv (eller andras och man själv kan göra något åt det). Men i det här fallet tycker jag nog att det rätta valet är att förhålla sig till gudstron på något vis. Dels för att det ofta finns personer i ens närhet för vilka gudstron spelar en stor roll, dels för att olika former av gudstro och religion spelar roll både i lokal och global politik.

Jag tror att den rätta hållningen bör vara: vi vet inte om det finns en gud eller inte. Det mesta pekar på att det inte finns en gud, jag tror således inte att det finns en gud. Detta är en stark ateism, men man kan förstås inte utesluta möjligheten att det finns en gudomlig varelse bakom allting. Det är bara inte troligt och därför bör man inte tro på det (och följaktligen bör man inte handla som om det fanns en gud). Bör man således vara agnostiker? Njaej. Man bör vara en tolerant, öppen stark ateist.

Andra bloggar om: religion, ateism, humanisten, agnosticism

“Guds ord är döda” förkunnar professorn i företagsstyrning (?) Sven-Olof Collin i SvD Brännpunkt 24/2. Där tar han det faktum att de mest betydelsefulla texterna inom kristendomen och islam (bibeln och koranen… eh) tillkommit under en begränsad tidsperiod och sedan inte uppdaterats som intäkt för att man inte bör ta dess ord för lag… duh. Han skriver:

För en modern människa är dessa ord döda. De saknar annan innebörd än att vara en beskrivning av något som lyckligtvis har varit.

Bra. Även om det är olyckligt att det ska behövas en sådan artikel i nutiden (och att den ska ses som så kontroversiell så att den hamnar på Brännpunkt) bådar det ändå gott att den har kommit in. Tyvärr slutar han med ett mesigt:

Men detta innebär inte att böckerna borde förkastas och ska glömmas bort. De rymmer fortfarande visdomsord som vi kan nyttja i dag.

På vilka grunder ska man ta dem för visdomsord? I den mån de kan tillämpas på vår tid överhuvudtaget är väl bibelns ord inte bättre än vilken common-sense-ideologi som helst. Nej, man borde nog ta och förkasta dessa texter som annat än litteraturhistoriskt intressanta.

Andra bloggar om: Guds ord, bibeln, koranen

Satte nästan kaffet i fel vrångstrupe när jag läste DN i morse. I en artikel (som jag inte hittade online… synd) går kristdemokraternas Tuve Skånberg tillsammans med Mahmoud Alebe, ordförande för sveriges muslimska förbund ut med följande lilla godbit: Tuve tänker föreslå att lagen om trosfrid återinförs i Sverige, en lag som togs bort 1970. Han tänker sig tydligen följande formulering:

“Det är i lag förbjudet att i ord eller handling på ett kränkande och sårande sätt visa ringaktning för någon trosbekännelse”

(en länk till en motion om detta finns här). Vad i helvete…? Trosbekännelser finns redan skyddade (iofs mot “missaktning” men det är tydligen en synonym till “ringaktning”) genom lagen om hets mot folkgrupp. Trots detta uttalar Alebe följande:

“Jag menar att det inte finns någon total yttrandefrihet. Man kan inte publicera vad som helst om till exempel etniska minoriteter eller homosexuella utan rättsliga påföljder. Något sådant skydd finns inte för oss troende”

Jo, tydligen finns det det. Varför det finns det är ganska svårt att förstå. Att vara homosexuell eller kurd är inte något man väljer själv, till skillnad från ens trouppfattning. Det finns inte skydd för t.ex. åsikten att staten bör avskaffas, att det finns en måne kring jorden eller vad annat som helst som man kan bestämma sig för. Varför religiösa åsikter skulle ha speciellt skydd är bortom min fattningsförmåga. Visserligen kan man kanske jämföra ringakting mot islam med ringaktning mot muslimer som folkgrupp, minoritet i Sverige, men den jämförelsen haltar när det gäller kristendomen.

Andra bloggar om: trosfrid, kristdemokraterna, hets mot folkgrupp